Jag har den bilden av samhället, media och sånt, att de ständigt vill påminna oss om att vi inte duger som vi är. Vi kan höra, se och läsa om hur vi kunde bli ännu bättre, ännu smalare, ännu muskulösare och ännu snyggare.
och så faller man för smörjan och funderar vad som skulle kunna vara ens egen morot, vad vill jag "bättra" och hur ska jag lyckas? Av en slump hittade jag själv en morot på loppis häromdagen, ja inte en morot i sig utan mera symboliskt en morot. Moroten var ett par byxor, ett par super snygga tajta svarta byxor. Min första reaktion var ähh, för små och satt dem tillbaka på hyllan. Men sen såg de ju så bra ut (och hur skiljer sig dessa svarta byxor från alla andra svarta byxor i världen, kanske ni undrar. Jag undrar fortfarande det samma) jag gick tillbaka, slängde byxorna i korgen och fortsatte min färd. Det här kunde vara en morot, dessa byxor kunde motivera mig att träna, ens lite.
Jag var ganska nöjd, eller snarare riktigt nöjd när jag gick till kassan, packade dem i väskan och fortsatte hemåt. Nu hade jag ett mål, nu skulle jag bli så snygg och tränad. hah. Väl hemma satt jag byxorna direkt in i skåpet, tänkte nog på dem hela kvällen, borde jag gå o. pröva dem? Men inte förrän nästa morgon drog jag dem på. nå hur gick det och vad var känslan - det var glädje och det var besvikelse med framförallt var det en viktig insikt för mig.
Byxorna gick på, utan problem. Det var ingen morot.
Varför tar man in all den smörja om att vi kan bli ännu bättre, ännu snyggare, osv. Snälla männsika du är ju perfekt som du är!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar